...undrade barnens pappa inför deras resa till honom i Koh Lanta när jag uttrycker min nästintill ångestframkallande oro över att 13- åringen och 21- åriga brorsan ska resa över halva jordklotet, många timmar, långt bort, ensamma. Ja... när blev jag så harig? Vet inte exakt. Det har växt fram, definitivt de sista 7- 8 åren. Vi separerade för strax sju år sedan. Jag har blivit äldre. Kanske är det åldern? Hormonerna? Eller helt enkelt är det bara så jag är, nu, här, mitt i "strax efter mitt i livet" peaken! Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte haft dåligt samvete en enda dag! Säg vilka dagar jag inte haft dåligt samvete!? Hur goda vänner vi än var/är, hur överens vi än var/är om det mesta, framförallt barnens välmående- klart man så småningom lär sig leva med dåligt samvete mer eller mindre alltid. Någonting vaknade hos mig då är jag säker på som fick mig att sätta barnen i främsta rummet. Jag själv och mycket annat fick komma därefter. Ett sätt att sona mitt brott mot barnen, att det familjeliv vi levt blev lämnat och fick ny form? Vet inte. Närheten till barnen, känslan för barnen, kärleken till barnen har bara växt och växer fortfarande. Kanske hade det blivit så ändå? Får jag inte veta. Efterhand som barnen blivit äldre har en del saker i livet med dem blivit lättare att hantera, annat har blivit tyngre, svårare, mer utmanande. En varm emotionell känsla finns oss emellan och med olika hastigheter tar den ibland fart och fördjupas, står ibland still men växer sig ständigt större och starkare, Barnen är min stolthet, är utan tvekan det jag är mest rädd om i livet! När något händer, för det gör det med olika kraft och innehåll, berör det mig också. Jag vill vara nära... eller redo till hands rättare sagt om de behöver mig. Må vara stort eller smått. Jag menar inte att jag vill knyta ihop en navelsträng igen. Jag menar tvärtom att de som vuxna ska känna att jag som mamma finns som förälder men också som rådgivare (om man vill), vän samt att de tillåts vara till hands för varandra och för mig samt deras far likväl. Ge och ta. Ta och ge. Att bry sig. Jag vet att de känner att jag bryr mig om dem. Jag känner att de bryr sig om mig. Harig eller ej.