Jag visste det!! Trött, inte i önskvärd mental form men absolut motiverad att dra iväg på terminens första yogapass, för jag vet vad yogan gör med mig!! Underverk! Tack för beslutet att åka och tack för motivationen! Äntligen efter uppehåll tog Virya- yogan ny fart och gruppen uppgraderas till "level två". Vi avancerar! Jag älskar! Hade jag tiden ville jag göra dessa pass ett par gånger i veckan. Kanske kommer. Kanske lyckas jag så småningom träna mer på egen hand. Tänja, spänna, vrida, balansera, andas och fokusera...Mmm. Jo, detta gör mig gott, enbart gott. Funderar sedan dagar på om jag kommer fixa yogan nästa onsdag. Jag vet att yogan ofta framkallar känslor av varierande djup beroende på vad jag bär med mig för stunden och min sinnesstämning. Tankar som tar plats och som växer sig allt starkare just nu är viss oro för hur jag kommer att reagera när jag släpper barnen på Kastrup nästa onsdag vid lunchtid. De åker till Thailand för att njuta tre veckor i paradiset med sin pappa, de ser fram mot resan och nedräkningen har pågått en tid. Jag ser fram mot resan för deras del. Jag ser inte fram mot separationen dock. Två av tre barn är vuxna, men de är mina barn och ansvarar för varandra. De reser på tu man hand. Byter i Bangkok för att resa vidare till Krabi. Det är flygresan med byte som sakta bygger ångest i mig, inte att de ska vara borta i tre veckor. Inte ett uns oro över tiden de är borta, då är de med sin pappa och kommer att ha det så bra! Det är flyget med bytet... Jag jobbar med mina tankar, pratar inte med barnen om det, men med vissa andra. Jobbar med hur jag bäst förbereder mig för att ta hand om mig själv väl jag lämnat dem, för eftermiddagen, för yogapasset, för natten. Tänker att "låt det bara bli morgon så jag får vakna och läsa ett sms som berättar ett de är med sin pappa". Sen är det lugnt, luften pyser ut. Mental semester. Att jag kommer att sakna och längta kommer inte att bli bekymmer. Jag kommer längta smärtsamt mycket men det är inte farligt, bara lite jobbigt. Då vet jag att de har det bra, det är viktigast. Absolut allra viktigast. Ja...jag jobbar vidare med mig, för att vara stark för dem, för att vara stark för mig. Får se om det blir yoga- pass nästa onsdag, om jag kan fokusera, om jag vågar utmana mig själv och se vad som händer, vad det ger, gör med mig...