Träffade min "prat- tant" idag, första träffen i en andra omgång samtalsterapi. Hon är absolut ingen tant, det har bara blivit mitt begrepp för att tala om för barnen vart jag ska vissa tisdagar. Lite humoristiskt men på absolut fullaste allvar!
Just idag känner jag mig stark men litar inte på mig själv riktigt, det kan svänga väldigt fort,! Jag har lärt mig det nu. Plötsligt tappar jag fotfästet och en nyligen ljus situation kan kastas om och bli mörk. Hösten vingklippte mig (så känner jag). Ledighet över årsskiftet lät mig landa i läkningsprocess och tiden, distansen i tid, får mig sakta se klarare på en del saker i tillvaron, då och nu. Några dagar efter första "käftsmällen" kom nästa, helt och hållet på det privata planet, ett barn involverat. Tragedi, kaos inombords och massiva skuldkänslor. Under ledigheten när tid för tankar och rening fanns dök känsla av aggression upp. Hur kunde det bli som det blev? Varför? Hur kunde jag tillåta? Denna resume´ diktades upp idag hos prattanten. Konstigt, så mycket jag ält detta inom mig flera veckor nu så lättar det ändå lite för varje gång tankarna passerar, fortfarande smärtsamt men som en reningsprocess i sig. Prattanten stannade iallafall upp vid "skuld" och "aggression". Att jag kände skuld för situationen- varför gjorde jag det? Vad ska det leda till att känna skuld? Mm... Det kunde jag inte svara på. Det måste jag fundera på, hur naturligt det än är att känna skuld... vad ska det leda till? Aggression... samma fråga, vad ska det leda till? Gör känslan nå´n nytta? Nej... inte någon nytta alls, skapar bara mer. Lika bra att försöka stänga av. Jag har varit arg färdigt. Skaka av. Skulden...funderar lite till men får försöka göra som hon säger, stänga av den också. Historia går inte att göra om. Se framåt och gör annorlunda. Acceptans. Mm...Jo, jag har ju mina ambitioner och mitt löfte... En annan acceptans jag dagligen jobbar med är... kanske mest för att så många måste påpeka för mig att "- du är inte 28 Ingela". Det vet jag. Hösten har lämnat tunga spår. Utmattningssymtomen tog sig slutligen fysiska symtom. Klassiskt. För min del smärta som vandrade runt i leder, framförallt i höger arm där det nu samlat sig och utövar lite extra irritation. Jag har för första gången besökt sjukgymnast, blivit tejpad, masserad, får akupunktur och specialbandage på min tennisarmbåge som hon bedömt jag har (jag spelar ju inte tennis! ;) ) samt träffat arbetsterapeut för att få tips samt korrigerade arbetsredskap vid arbetsplatsen. De båda föreläser om ålderns betydelse och påverkan, hormoner och ökad stresskänslighet. Läkaren också påpekat ålder och hormoners påverkan. "Gilla läget". Jag har problem. Jag har problem att "gilla läget", att acceptera. Jag jobbar med det. Jag är van vid att fungera, vara pigg, frisk, alert, vig och smidig. Måste man gilla läget? Måste man acceptera? Nej, jag är inte så säker på det. Jo, kanske kan man acceptera men på rätt sätt, med rätt redskap. Jag vill förebygga försämring, förfall av kondition och fysik. Jag vill må bra. Jag vill fungera. Jag vill tåla leva, vara stark, ha energi och vara glad. Kommer inte att acceptera något annat. Min motvilja får nog bli mitt viktigaste redskap så jag kan jobba vidare med insikt och acceptans, utan förfall. En skön insikt är att jag blivit bättre på att förstå och lyssna på kroppen, insikten i att det är bra att samarbeta med sig själv. Det är bra.