Tonårsmamma... igen... Tredje barnet, andra dottern. Spelar ingen roll. Det gör ont. Det är svårt. Det är roligt! Det är känslofyllt till bredden! Jag älskar henne! Älskar henne högt! Precis som jag älskat och älskar de två äldre som "är i hamn" men för alltid är mina barn. Mina älskade barn!
Det är tio år sedan äldsta dottern gjorde ungefär samma resa. Ungefär tio år sedan jag som tonårsmamma gjorde samma resa. Känns som jag inte har annat att välja på än att "ta på mig rustningen" igen och gå genom elden! Dagligen trevar jag. Jo liknande resa finns i ryggsäcken med bagage men det är inte samma dotter och det är inte exakt samma resa.
Pappan och jag var inte skilda då. Vi är skilda nu. Relationen är god men vad hjälper det en trevande tonåring som sällan har sin mascara eller sina favoritjeans på rätt ställe när hon behöver? Vad hjälper det henne att hon kanske har lust att prata med pappa när hon denna veckan bor hos mamma? Eller slitningen i att leva med väskan uppackad lagom till det är dags att byta adress igen?
I samma anda är hon 14 år ganska nyligen fylld. Gått ut sjuan. Hon är på god väg att bli ung kvinna. Använder  ett annat språk, ett annat sätt. Är här men ändå inte här. Tankarna på helt annat håll, troligen hos pojkvännen, eller tjejkompisarna hon tjabblar med, eller No- provet som inte gick som önskat, eller vilka kläder hon ska välja för kvällen.
Parallellt går jag, en mamma, en kvinna, Ingela, en yrkeskvinna, ensaminkomstagare, sökandes min egen väg i de "övre gungiga tonåren". Klurigt många gånger men jag tror jag börjar knäcka nöten vad gäller mig själv... Samtida ska jag stötta denna minst lika sökande i stunden varande unga kvinna.
Önskar ofta jag kunde ta mig innanför hennes skal för att få veta och förstå hur hon mår. Jag hittar inte alltid de koder jag önskar för att veta att hon har det bra. Försöker lita på tolkningar, känslor, atmosfär. Somnar lättad varje kväll jag kan känna det varit en god dag med god kommunikation och goda vibbar. Kontrollbehov. Förstår det kan handla om kontrollbehov. Men viss kontroll måste man ju faktiskt som förälder ha, eller hur?
Vi gjorde en speciell resa i höstas hon och jag, var och en för sig men också tillsammans, den var nästintill knäckande för min del. Med erfarenheten i färskt minne försöker jag med kontroll att okontrollerat vaka över henne, tolka signaler, lägga mig i med distans och respekt... Vill hon likt syskonen ska komma i mål hon också som en välmående människa, önskar hon ska ha förtroende för livet, förtroende för sin familj, för sina vänner. Kanske viktigast, att hon ska ha förtroende för sig själv. Hon är min yngsta, den sista i skaran barn. Hon håller på att klippa navelsträngen med sin mamma, med mig. Det är inte jag som klipper. Ett "wake- up"! Jag jobbar med det.
Det kräver engagemang att lotsa ett barn genom tonåren. Då om någon gång i föräldraskapet krävs det ärligt engagemang av mig som förälder känner jag! Går något tokigt nu kan det gå tokigt för livet! Därav måste jag hålla mig alert, finnas till, sätta gränser med eftertänksamhet, vårda relationen till henne, min yngsta dotter, mitt barn. En person. En samhällsmedborgare.
Det svider och det gör ont, det är roligt och underbart, det är vackert med tonårsdottern! Min kärlek är så stor, så stark men också orolig och gör mig skör. En tuff balans!
Att vårda, fostra och leva med en människa i tonåren är alldeles likt Karin Boijes, "Visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka"?