Mm, efter sensommarens och höstens sinnesförvirring är normaltillståndet nästintill återställt. Skönt. Det är skönt att känna man lever, för det gör jag! Känner att jag lever och det är mestadels underbart om än klurigt, smärtsamt och fantastiskt- allt på en gång i en enda röra! 49 år ung och känner jag lever! Måtte det få fortsätta så!
Jo, att lära känna sig själv först är nog början på visdom, sin egen visdom. Kan nog vara så. Jag hade en skön grundlig välmåendekänsla i somras som gav trygghet, lugn och harmoni. Tror den grodde under semestern som var ärligt vilosam i maklig takt med mycket "bara vara tid" med nära och kära. Känslan har varit rubbad men balansen nalkas. Tycker om att känna stabil grund under fötterna och i hjärtat igen. Veta vem jag är, vad jag vill, vad jag ska. Ja, vad jag ska i det närmaste och absolut inte om ett år eller 17 år längre fram. Så långt kan jag inte se! Jag vet bara nu, imorgon och kanske i övermorgon. Har mycket omkring mig att hämta kraft ur. Naturen under mina hundrundor. Nu i november främst helgens rundor eftersom jag knappt hinner ut dagtid när ljuset är närvarande. Rundorna i mörker kan jag vara medveten om dofter, vinden och temperaturen. Synintrycken blir inte lika många, gör inget. Blir vilosamt på annat sätt. Jag hämtar också energi genom umgänge med barnen, familj, vänner. Tänk vilken tur jag har mina vänner, om än utspridda i landet men de finns där i luren, i Messenger och i levandes skepnad över en bit mat någonstans och långprat som aldrig tycks kunna ta slut! Älskar! Jag hämtar vanligtvis energi från trädgården, men liksom med hundrundorna hinner jag inte ut och pyssla dagtid under veckan. Tassar dock gärna ut till lilla glashuset med ficklampa och checkar läget hos Pelargonerna samt tänder gärna ljuslyktor jag hängt upp för att blicken inifrån huset ska ha ljuspunkter att fastna på och inte bara tomt mörker rakt ut! Lite tröst. Och vackert! Mitt sätt att skapa harmoni utefter de förutsättningar som finns just nu, känner mig relativt nöjd.
Jag har också en stundande resa att filosofera kring, börja planera. Värme i januari, nya intryck, ta dagen som den kommer, resa i gott sällskap, njuta... Något att se fram mot, absolut!
Jag har behagliga planer som låter mig hitta tillbaka till mig själv, kreativa Ingela, den jag jag saknat, som jag inte känt närhet till på riktigt länge. Jag närmar mig. Planerar omarbetning av kök i mitt lilla hus. Riva, slita, kasta ut gammalt från 1974! Inget exklusivt på väg in. Inget katalogkök på väg in. Ett "Ingela- kök" ska byggas. Planer finns men inget exakt. Jag har fyndat ett underbart vitrinskåp som första inköp. Det är en start. Ska ge mig ut och titta på golv, bestämma övriga snickerier. Det är det grova, basala. Detaljerna är det roliga, kakel, tapet, lampor. Inget av det är klart, de detaljerna ska jag springa på, hitta rätt. Som vitrinskåpet jag sprang på, som det står "Ingela" på. Massivt, indiskt. Coolt.
Också ett sätt att hitta, lära känna sig själv, veta vem man är, veta vad man vill, hur det ska bli, hur det ska vara. Tror inte bara jag kommer bygga kök. Kommer nog bygga en del mig själv också. Mig, jag- Ingela.

Cirkeln sluts sakta igen, min egen cirkel kring mig själv för att känna mig hel och stark igen.