Veckorna tickar på... Prövningarna följer... I exakt fyra veckor nu har känslorna spelat mig spratt! Tappat tre kilo, splittrad men samtidigt fullkomligt samlad! Mår bra, mår inte bra- mest bra!
Fyra veckor av flertalet upprepade kontakter dagligen, i skrift, fysiskt. Hjärtat slår hårt. Hur hårt kan det slå?
Tänk om jag fick facit på vart detta ska leda! Blir det något hållbart av det? Eller vart ska det leda? Meningen med det isåfall? Försöker hålla ögonen vidöppna för att se meningen när jag känner mig tveksam. Vad lär jag mig? Strax därpå släpper jag taget och tänker ge mig hän! Varje dag, varje minut, sekund jag upplever är ju av godo! Att lära känna en ny människa är inte bara enkelt och underbart! Underbart i stunden men i ensamheten osäker självkänsla och inte alls lika övertygadande. Det är svårt, kräver tålamod och självförtroende, lyhördhet samt mycket mycket mera! Tålamod, lyhördhet och respekt är tunga honnörsord. Skapar osäkerhet och oro.
Måhända man är väl mogen kvinna, 49 år, men när det kommer till hjärtat kan man uppenbarligen vara 15 år om och om igen... Inte enkelt bara det.
Hur möter man och hur bygger man upp relationen till en ny intressant människa? Hur bygger man sig själv?