Var börja? En dörr står på försiktig glänt. En svag ström nalkas med energi. Mitt gamla bekanta jag, stabila starka jag inom synhåll. Glädje! Dörren hade större glänt för några dagar sedan då ett mycket positivt besked lät massvis med luft pysa ur mig. Känslorna svallade iväg och har sedan landat något, försöker sortera. Innebörden har fört fram en försiktig optimism, där vilar jag för tillfället. Efter långvarig pressad situation i arbetslivet känns det befriande att veta att ny luft är på väg in.
Sviterna efter höst och vinter sitter dock i och nästan dagligen påminns jag i form av olika signaler, kroppsligen, mentalt. Idag var det dags igen, i större dos. Ett besök, en profession, en hjälp, ett stöd knackade på ordentligt med förmodligen de rätta redskapen och lyckades lyfta på ett lock jag inte trodde skulle vara så smärtsamt att lyfta på. Mer än jag kunde ana kom upp till ytan igen.
"Men vänta! Var jag inte på god väg att ta mig upp till sund frisk yta igen?"
Jag blir rädd. Jag blir ledsen, matt. Igen. Som att knuffas ner ett par steg på stegen igen- för jag har inte tagit mig upp på rätt sätt! Jag har inte bearbetat färdigt. Jag har nog omedvetet valt att blunda, siktat högre och hoppat över ett par ribbor på stegen! Som om jag fuskat! Så känns det ikväll. Men helt rätt. Hon har helt rätt.
Då ställer jag mig frågan och undrar vem som håller i trådarna? Jag själv? Jag tycks ju inte förstå rätt och fel? En timme och en kvarts besök summerades genom samtal, intervju och frågeformulär i att jag är lätt deprimerad, vid gränsen på deprimerad... Jaha?
Vad händer nu då? Vad ska jag göra med denna information? Vem ansvarar för om jag blir djupt deprimerad eller förhoppningsvis mindre deprimerad/ inte alls deprimerad? Hur går jag vidare?
Är jag deprimerad? Samtalet i sig var inte svårt att vara delaktig i, gick inte att undgå. Tyngden i bröstet var snabbt tillbaka och tårar bakom ögonlocken hittade snabbt tillbaka. Fan!! Jo, hon visste vilka knappar hon skulle trycka på. Skickligt! Formulären tryckte på ömma tår. Skulle vara så lätt att ljuga och ge önskesvar. Men koncentrationen och ärligheten gav svar. Smärtsamma svar. Fan igen!! Koncentrationen ja... tog lite tid för mig att läsa, ta till mig och tolka frågorna samt komma fram till ett ärligt tillförlitligt svar. Hjälp till självhjälp bestämde jag mig för. En ärlighet som också gjorde ont. Det är svårt.
"Tacka vet jag en halsfluss eller ett brutet ben"! Det finns antibiotika och gips! Sen är det klart! Läkt! Men psykisk ohälsa är lurigt och svårgreppbart! Lurar mig själv mest förstås inser jag!
På väg hem idag hade jag växthusärende och körde inom "ByggMax". Där fick jag inte den information och hjälp jag förväntat mig och gav upp i tidigt skede. Fredag, trött, lite ledsen och trampad på ömma tår. Satt mig i bilen och ilskna tårar trängde fram. Pallade inte igen! Tittade in till papsen på väg hem för resonemang i växthusplaneringen som ska bli hantverk lördag- söndag. Vi pratade inte bara växthus. Jag behövde läcka mina tankar kring dagens nytrampade ömma tår, möttes av sympati och bekräftelse. Tack pappa!

Resterande av kvällen haft nära till tårar. Kvällspromenaden med Buster... vacker himmel, vitsippor, gröna ängar, Tacksamhet...men kom på att jag saknar min farmor. Vill prata med henne. Just precis nu behöver jag prata med henne om hur vackra vitsipporna är. Saknar barnens farmor. En oerhörd förlust, en varm person som alltid stått mig nära... Tårar igen. Fredag. Ledighet. Helg. Man ska vara "pepp". Inte gråtmild. Men det är det jag är. gråtmild och trampad på förbannat ömma tår...