Jag tror "den här åldern" är lika rastlös och sökande som tonåren! Skillnaden är kanske- förutom att jag är X antal år äldre- att jag inte har några föräldrar att revoltera mot. Revolten slår mot mig själv, kanske än värre!? Karaktär? Disciplin? Jag kämpar! Absolut karaktär och disciplin i vissa sammanhang, absolut inget edera i andra sammanhang. Just nu erkänner jag för mig själv samt en och annan läsare att jag inte fyllt de förhoppningar om vissa aktiviteter de veckor barnen skulle vara bortresta, dvs tre veckor. Framförallt skulle en envis segdragen hall varit tapetserad och klar på de tre veckorna. Borde jag hunnit. Borde jag orkat. Borde jag haft disciplin att få gjort. Desto värre är den icke klar! Intalade mig att jag var på G mentalt för att göra klart. Händer nada. Men jo, jag är på G. "Ska bara..." Sovit dåligt en period. Rastlös och orolig när inte barnen är hemma, de som bor hemma. Äldsta älskade är hemma men inte hemma hos mig. Dessutom är hon upptagen av så´nt man ska vara upptagen av i hennes 23- åriga liv; jobb och kärlek! Härligt! Så jag tillåter mig också hellre vara upptagen av så´nt man kan få vara upptagen av i min 48- åriga ålder... jobb och kärlek! Dessutom pendlar jag gärna till östsidan och vårdar kärleken där eftersom han bor där. Så, det händer inte mycket! Idag åkte jag hem lite tidigare för jag hade "så mycket att göra". Lite skriveriärende bland annat, powerwalkrunda med doggen, käka, hänga tvätt... peta lite i hallen, kanske...? Njaeää.... Nej. Ingen motivation! Skulle städa och fixa fint på barnens rum som står som de lämnade för tre veckor sedan... Tar det imorgon. Funkar bättre under lite press, jag vet. Så jag väntar på tidspressen imorgon, då blir det nämligen bråttom! Då funkar jag nog! Lika bra att låta den här söndagen var skön söndag tills det är sängdags, vilket det är om en stund. Imorgon jobb. Så är jag på spåret igen! Sen tisdag och de andra två älskade kidsen är hemma, ordningen återställd. Kanske hallen kan bli klar då?