15 år
Jag bär på en hemlighet. Har en undran...Hur många gånger kan man vara 15 år i hjärtat?
Förvirrad, osäker- säker, konstant ont i magen, hjärtat slår hårt, koncentrationssvårigheter, längtan, ingen matlust, berusad utan alkohol... Hur många gånger funkar det?
Det är ganska jobbigt. Jag känner mig stundtals utmattad. Det gör faktiskt ont. Det är ju frivilligt men går ändå inte att hoppa av. Det är ju samtidigt alldeles underbart och fantastiskt spännande! Nästan för spännande, kanske därför det är jobbigt?
Tolkar man rätt? Sänder man rätt budskap? Vågar man sända budskap? Vågar man ta emot? Rädsla. Livrädd. Rädd för missuppfattning, uppbrott. Vad händer sen? Ska man ändå våga?
Vad händer om det rullar på? Passion, underbart och farligt! Mest underbart. Tänka och resonera klokt... hur gör man? Vad är klokt? Efter vems moral? Jag har konstant ont i magen!
Förhållandena är underbart enkla, så lättillgängliga, säkert därför också spännande. Av samma skäl kan det också bli komplicerat. Eller gör jag det komplicerat i onödan? En replik som föll var "vi är ju vuxna"... "Javisst, det är vi ju!" Funderar och funderar på vad det betyder. Ja? Hur beter sig vuxna när hjärtat är underbart förvirrat 15 år igen? Finns- rätt fel? Bra- dåligt? För vem? Det är då jag inombords bestämmer mig för att det här är rätt att ge sig hän i. Man vet ju inte om man inte försöker. Tolkar tecken med närmaste historia som facit, min flytt, minns känslan vid första mötet, verbalt fumliga repliker från mig när vi mötts, blå bilar, handskrivna lappar "om något oväntat skulle hända"... Känner stark energi! Det var nog en mening att vägarna skulle korsas här. Nu. Och leda till vad leder till, vad det nu är och blir. Förutsättningarna är goda väljer jag att se, men kan höra omgivningen viska på omvägar. Det ska jag vända ryggen, så varför tänker jag ens på det? Bara jag och involverad vet vad som är bäst i två väl mogna 15- åringars liv. Finns känslan skapar vi förutsättningarna!
Det är ganska jobbigt. Jag känner mig stundtals utmattad. Det gör faktiskt ont. Det är ju frivilligt men går ändå inte att hoppa av. Det är ju samtidigt alldeles underbart och fantastiskt spännande! Nästan för spännande, kanske därför det är jobbigt?
Tolkar man rätt? Sänder man rätt budskap? Vågar man sända budskap? Vågar man ta emot? Rädsla. Livrädd. Rädd för missuppfattning, uppbrott. Vad händer sen? Ska man ändå våga?
Vad händer om det rullar på? Passion, underbart och farligt! Mest underbart. Tänka och resonera klokt... hur gör man? Vad är klokt? Efter vems moral? Jag har konstant ont i magen!
Förhållandena är underbart enkla, så lättillgängliga, säkert därför också spännande. Av samma skäl kan det också bli komplicerat. Eller gör jag det komplicerat i onödan? En replik som föll var "vi är ju vuxna"... "Javisst, det är vi ju!" Funderar och funderar på vad det betyder. Ja? Hur beter sig vuxna när hjärtat är underbart förvirrat 15 år igen? Finns- rätt fel? Bra- dåligt? För vem? Det är då jag inombords bestämmer mig för att det här är rätt att ge sig hän i. Man vet ju inte om man inte försöker. Tolkar tecken med närmaste historia som facit, min flytt, minns känslan vid första mötet, verbalt fumliga repliker från mig när vi mötts, blå bilar, handskrivna lappar "om något oväntat skulle hända"... Känner stark energi! Det var nog en mening att vägarna skulle korsas här. Nu. Och leda till vad leder till, vad det nu är och blir. Förutsättningarna är goda väljer jag att se, men kan höra omgivningen viska på omvägar. Det ska jag vända ryggen, så varför tänker jag ens på det? Bara jag och involverad vet vad som är bäst i två väl mogna 15- åringars liv. Finns känslan skapar vi förutsättningarna!
Säker på min magkänsla och mitt hjärta men samtidigt livrädd! Var man lika rädd som 15- åring?
Alla "man" är förstås jag.
