Vad är vad?
Det är mycket med mycket. Varit länge. För länge. Sedan ett halvår tillbaka har mitt älskade "världens bästa jobb" likt en berg- och dalbana kastat mig upp och ner i arbetsglädje, stress, press, skratt, gråt, tankar vänts ut och in... Jag fick smaka på en touch av "den berömda väggen" med allt vad det för med sig. Utmatthet, nedstämdhet, ifrågasättande- jag av mig själv-, känsla av att förlora fotfästet, självkänslan...och mycket mer. Känslan av att sjukskrivningen blev ett straff! Extrem situation förde med sig att jag brände allt krut på ett bräde, blev inte mycket över för livet i övrigt. Kroppen protesterade med smärta, själen läckte tårar. Ekonomin fick sin beskärda del och jobbet fick halta. Straffad. Sakta läkning och återvändande. "Det tar ett halvår till ett år att läka" löd visdomsord runtomkring mig. OK. Jaja... Tre månader senare nalkas åter symtomen. Skyll mig själv! För bråttom att vända om? Ja kanske det, för jag vill fungera! Vill vara normal och fungera som vanligt. Men jag fungerar inte som vanligt... Jag vägrar falla tillbaka! Jag vill vägra, men kroppen talar igen...
Då figurerar samtidigt ett annat hjärnspöke. Eller är det inte ett hjärnspöke? Jag är 48 år. Hormoner. Tid för hormonernas "uppgång och fall"! Hur mycket spelar de bovarna in nu då? Ifrågasätter mig själv igen. Det kanske inte är så mycket på jobb egentligen? Det kanske är mina hormoner som försätter mig i berg- och dalbana nu? Kanske borde "man" klara pressen bättre än "man" gör? Om det inte vore för de förbannade hormonerna? Eller är det den pressade arbetssituationen som sätter hormonerna och hela mig ur spel?
Hur ska jag veta vad som är vad? Och hur ska jag hantera "allt", hormoner eller ärlig stress och press? Kan naturligtvis vara en kombination, det har jag också funderat på.
Snart tid hos min "pratventil", tur är nog det för jag tycker det är megasvårt att klura ut det här... Om det går att klura ut. Till helgen väntar yoga- retreat med hormoner i fokus, yippie! Spännande! Ser fram mot! Önskar mig underverk! Tänk om det löser "allt"?!
Då figurerar samtidigt ett annat hjärnspöke. Eller är det inte ett hjärnspöke? Jag är 48 år. Hormoner. Tid för hormonernas "uppgång och fall"! Hur mycket spelar de bovarna in nu då? Ifrågasätter mig själv igen. Det kanske inte är så mycket på jobb egentligen? Det kanske är mina hormoner som försätter mig i berg- och dalbana nu? Kanske borde "man" klara pressen bättre än "man" gör? Om det inte vore för de förbannade hormonerna? Eller är det den pressade arbetssituationen som sätter hormonerna och hela mig ur spel?
Hur ska jag veta vad som är vad? Och hur ska jag hantera "allt", hormoner eller ärlig stress och press? Kan naturligtvis vara en kombination, det har jag också funderat på.
Snart tid hos min "pratventil", tur är nog det för jag tycker det är megasvårt att klura ut det här... Om det går att klura ut. Till helgen väntar yoga- retreat med hormoner i fokus, yippie! Spännande! Ser fram mot! Önskar mig underverk! Tänk om det löser "allt"?!
