En dag på tu man hand med mamma och pappa... Kvaliteétstid bara vi tre...lyx och den allra bästa av presenter jag kunde tänka mig så här inför en dag jag hittills helst velat sova mig förbi. Eller stanna klockan inför. 

Vi har haft en dag för oss själva. Fast vi har delat oss lite med andra för denna dagen väl valda nära kära.
En annan slags dag med bara vara...
Biltur till Helsingborg, jag blev hämtad och vi drog iväg. Jag fick sitta fram med pappa. Blir ofta så när jag åker med mina föräldrar. Mamma parkerar sig bak, lämnar plats för mig fram bredvid pappa.

Min mamma. Min pappa. Kärlek.
Vi började med fräsch lunch på Linneaträdgården i Helsingborg. Minsann kunde vi sitta ute i solen och minsann brände solen skönt på mina bara armar så jag fick lite rodnad, yippie!! Tack för maten!
Vi rullade vidare mot Landskrona, målet för dagen och inte minst min födelsestad och delvis uppväxtplats. Nostalgi för oss alla tre när vi sakta glider genom Borstahusens gator och kvarter, strandnära, förbi där min skola tidigare låg, där släktingar bodde och någon annan släkting numera bor.
Pappa stannar bilen utanför hemmet där mormor bor, han kör vidare till sin bror som han vill träffa och ha en pratstund med. Mamma och jag går till mormor.
Jag träffar inte mormor så ofta längre, en eller två gånger om året. Hon vet sannolikt inte om att jag är där, att jag kommer, att jag går. Men jag följer med mamma för att jag vill, för min skull. För att jag vill känna hennes lena hand i min. Låta henne känna min kärlek till henne skölja genom mina varma händer till hennes svala händer. Vill värma henne. Ge henne min kärlek och min tacksamhet. Tacksamhet över att hon finns, annars fanns inte jag, annars fanns inte allt jag upplevt och upplever. När jag möter henne sittandes i sin stol på vårdavdelningens uterum två våningar upp är det inte min mormor jag möter. Hon förändras så mycket från gång till gång. Tveksamt om hon själv vet om att hon finns, hon signalerar inte mycket.
Men förstås är det mormor jag möter! Min mormor som alltid mött mig med varma kramar och blöta pussar i överflöd på kinderna! Nu möter jag henne med varma händer och varma läppar på hennes kinder, hennes panna. Tårarna bränner bakom mina ögonlock... Min mormor. Jag känner så mycket för dig!!
Håller och kramar masserande hennes händer, tittar på hennes nätta lite krokiga fingrar och känner oändlig beundran och tacksamhet över det vackra vita sängöverkast hon virkat till min dubbelbädd för många herrans år sedan, min stora vackra vita virkade duk diametermått på 150 cm, alla raggsockor hennes fingrar stickat i färgglada kulörer och storlekar, broderade dukar...ja, och mycket mer som hennes händer flinkt åstadkommit! Varenda tråd har löpt mellan hennes fingrar.

Min mormor!

Minns när Tova var ca halvåret och låg på mormors alltid garanterat rena golv och jollrade, lekandes, nöjd och glad. Mormor är fyra barnsmor och berättade stolt om sina erfarenheter, sitt liv, gav tipps och råd om trög bebismage alá 40- och 50- tals husmorskur. Det är min mormor. Mormor som stolt och seriöst gav råd, som med varm famn kramades hårt, pussades mycket när man kom och gick. Det är min mormor, henne jag bär med mig inombords! Hon som sitter framför mig idag med kontrakturer, svala händer och sval nästipp, blundar, andas tungt men nå´n gång försöker titta upp med tom blick...jo, det är också min mormor.

Men... visst kramade hon tillbaka min hand ett par gånger? Jag väljer att känna och tro att hon gav mig svar på att hon nå´nstans vet om att vi möttes, en stund denna dag som blev en dag i refektionernas anda.

Älskade mormor.

Reflektion i helhet över dagen...

Jag fyller visst 50 om några dagar. Mormor är gammal, hennes hjärta slår. Hon finns i mitt hjärta och i hela mig. Jag har mamma och pappa pigga friska i livet. Vi pratar, vi hjälps åt med olika saker. Jag ger, jag tar emot.

Jag har tre livsverk, mina barn, det bästa jag har.

Jag har kärlek i mitt liv, en man jag lär mig mycket av, både om honom, inte minst om mig själv och mycket om hur olika relationer kan vara.

Jag vet vad älska är. Jag har älskat. Jag älskar.

Jag älskar livet. Kanske delvis därför jag känner...hm, är det rädsla för att åldras? Irriterar mig på räkneverket som påminner om att tiden går. Rädd för att allt detta goda ska ta slut för fort? Känner mig så mån om att hinna njuta, medvetet och närvarande.

Därför jag låter hallen ta tid att bli tapetserad. Idag kom ju något annat mycket viktigare mellan tex.

"Amor Vincit Omnia"    "Kärleken övervinner allt"  Kärleken till livet.