... tar itu med det jag borde. Ni vet, jag gillar inte "måste". Vem gör det? "Borde" är okej, det kan man välja om man vill ta itu med eller skjuta på. Fredag. Lugnt och stilla i hemmet. Jag behöver det. Jag har dig Tova, minstingen, hemma och vi funkar bra ihop. Men jag är glad du hänger med kompisar, med gott samvete. För jag har blivit så "gammal" och jobbar så mycket (som ni vet) att jag behöver att det står lite stilla kring mig. Stilla med intryck från omvärlden så mina egna tankar kan få plats och reflektera, komma fram till slutsatser eller inte alls. Jag var akut trött väl hemma ikväll, tänkte -"jag måste bara få vila en halvtimme från världen, sen är jag med på banan igen". Galet, så galet, jag vet... Men ljuset i tunneln är verkligen nära nu vad jobbet beträffar. Mina "måste" som blivit borde ikväll handlar om att betala räkningarna. Ja, 3:e december och er mamma har inte orkat sätta sig med sina egna räkningar. Jag "måste också" attestera mina anställdas löner så de får lön nästa månad. Dessa är verkligen "måsten" och jag ska göra dem inan jag kojar. Men, så tränger sig lusten att skriva hastigt före. Och måla naglarna. Detta "måste" jag också göra känner jag för att sedan kunna attestera och fixa räkningar. Då går det enklare. Om jag får måla naglarna och skriva först. Jag har tömt ur någonting och lämnar plats för de riktiga måstena. Så det blir så. Nu sitter jag här och skriver med nymålade naglar, känner mig hittills nöjd. Lördag imorgon. Detta är vad jag har kapacitet för idag och känner mig nöjd. Imorgon ska jag köra till Halmstad och luncha med... Stefan! Det vet ni. 2021 har varit ett konstigt år, ur många vinklar sett. Jag syftar inte på Covid. Jag har förutom Covid och arbete fullt upp med mina tankar. Tankar kring att vilja vara i en relation. Jag vill tro det är naturligt, iaf för mig. Det har i sökandet samtidigt gett mig energi att orka jobba. Märkligt... Jag minns inte när vi bröt. Var det i februari eller mars? Tror början av mars. Spelar mindre roll. 2021 börjar dra ihop sig till final. Jag summerar och börjar sakta se ny mening med saker och ting. Jo, 2021 har enkelt och snabbt tänkt varit ett skitår, men ändå inte. Utan allt jag varit med om hade jag inte varit där jag är idag. Strax i mål på jobb. På väg att träffa Stefan igen- och det känns som vi redan vet att det är Vi. 10 månader har gått. Ett lock jag redan bar på välkomnades att tynga maximalt så jag inte skulle släppa fram några känslor. Inget skulle pysa ur. Naturligtvis en dos sorg, men jag tillät mig inte dyka ner i den, känna efter, reflektera eller bearbeta den. Har känt mig känslomässigt kall när jag tänker efter. Jag har väntat på tårar, känslor, kaos... inget har tagit plats. Istället har jag tillåtit jobbet ta plats, tillbringat tid med er älskade barn, vänner när jag har orkat och ibland bara varit med mig själv. I April testade jag dejta, utan att vara färdig med tidigare känslor. Men jag kände inget, vad var det jag skulle känna? Dejtade en spirituell och andlig man ett par veckor, han fick en röst som talade om för honom att kärleken var fin- men fel. Han var tvungen att lyssna på den rösten. Tänk den som ändå haft en röst som talade... Det gjorde inte heller ont. Hur kall kan man va? Det var ju också en mening, en mening som ledde vidare. Jag förstår ju det i efterhand. En dejt med mannen som arrangerade romantiska tipsrundor i skogen... Det var ju väldigt vackert, faktiskt, men inte "jag". Inte längre. Är jag inte romantiker längre? Jo. men beror på vem som står för arrangemanget. Jag förstod det då. Hade någon annan varit med om det och berättat hade jag blivit knäsvag. Jag kunde inte ta emot eller spela med. Jag var fel för honom. Han var definitivt fel för mig. Synd vad det gäller avståndet beträffar, de båda dejterna var ju iaf på "vardagsavstånd". Bevisar återigen att avståndet på kartan saknar betydelse. Det vet jag redan. Nåväl. Ystad en unik erfarenhet. Punkt och slut. Återigen varit sökande, hoppfull, tänkt att alla har rätt att vara unika- vi är var och en unik. Vissa är bara ännu mer unika. Så unika så det ändå slutligen blir fel. Måste medge det när jag sökt och letat men vaknar, medger att detta är fel. Igen. Jag ska vara själv. Själv och ensam är inte samma sak. Jag är inte ensam. Långt ifrån. Tar åter fram "My future", plockar fram goda minnen och känslor från retreatet i augusti. Vandrar i mina "trädgårdssnickarbyxor", handskar och sekatör... Där är jag, i min trädgård, själv med familj och rikligt med vänner omkring mig. En vacker bild. En affirmation så god som någon. Älskar bilden. Exakt vad den står för får framtiden visa. Varje dag när jag tänker imorgon är det framtid jag tänker. Imorgon är jag på väg att träffa Stefan igen. Efter att ha passerat Göteborg med Tova samt konsert med Christina nyligen hände det saker. Jag tror detta varit det jag omedvetet väntat på. Att åka till Gbg var tuffare än väntat. Två gånger med några dagars mellanrum och jag fick den utlösning av tankar, känslor och tårar jag väntat på... Jag tog mod till mig och - från ingenstans- skrev till honom och frågade om att ses på lunch. Vinst eller förlust. Vinst. Ett bra möte. Båda sårbara, sköra, ärliga. Vackert. Vackrare än på länge. Var hela 2021 meningen för att vi skulle komma fram till något nytt? Något djupare? Något... ännu mer på rikligt? Eller ett slutligt brejk där vi blir klara? Imorgon ses vi igen. Båda vill prata mer. Vi pratar det vi kanske skulle kunnat prata då, i februari- mars, men hittade inte orden då. Så ser vi var vi landar. Nygammal relation? Eller uppbrott för alltid när vi ärligt lyft tankarna till den nivå de behövs? Vi får se. Så älskade barn. Jag täckmålar naglarna, smuttar gott vitt- grönt te med smak av Champagne och jordgubbar. Samlar mig för morgondagen. Nu ska jag bara göra de där "måstena"innan sänggående så sover jag bättre. Min kärlek till er är oavsett allt och alla störst och mest värdefull. Kramar till er var och en <3