Idag var det enligt kalendern tid för möte med min "prat- kanal". Det fungerar som hjärngympa för mig att gå dit. Något blir utrensat, eller kanske sorterat...ventilerat. Städat inombords. Det sätter igång nytt också. Inget farligt. Bara gott. Spännande.
Det märkliga är bara att efterhand som veckan går hopar sig ämnen inombords jag vill ta upp. Som jag ska komma ihåg att ta upp. För det är jag som har ordet. Det är jag som valt att gå dit. Det är jag som har behovet. Va? Jag? Behov?
Full rusch på jobb. Frågar chefen om jag får jobba över för jag är inte klar med dagens verk. Jag blir inte klar ändå, men kunde prioritera vad jag kunde lämna till morgondagen (och hoppas det blir gjort då). Rusar till bilen, hinner messa terapeuten att jag kan bli några minuter sen. Väl framme är jag bara tom! Tomt i skallen! Tom, tom, tom! Jag som egentligen är full av "behov"!
Kastat mig från ett sammanhang innehållande flera sammanhang till ett annat- som ska handla om mig. Mig? Hm... vad var det nu jag ville och behövde tala om, som jag tänkte på när jag gick hundrundan i måndags kväll...? Jag landar och dagens möte hittar sin egen väg, behöver tydligen till en början utgå från dagen jag just loggat ut från. Vi lämnar slutligen den utloggade dagen och vandrar över till ämnet som många av mina cirkulerande tankar kretsar kring dagligen- "just passerat mitt i livet" punkten. Humör och säkert hormonsvängningar- jag är ju i den åldern är många duktiga på att tala om för mig. Som om jag inte visste det? Nej, det har jag inte missat, tyvärr! Röriga tankar en period om att jag vill leva ensam och bygga mitt växthus för att odla och filosofera för mig själv i, till att i nästa period visst vilja ha partner i mitt liv, resa, leva samboliv (om jag vågar) och skratta med! Denna livsperiod handlar också om undran över "vad jag ska bli när jag blir stor"? Fyller 49 om fem månader och knappa två veckor. Är jag barnmorska när jag går i pension? Pension?!?! Skräcktanke!! Måste man gå i pension? Vad mer kan och vill jag, som kan vara länge? Livet börjar kännas för kort tänker jag ibland...
Terapeuten uppmanade mig att skriva dagbok. Att skriva fyller en terapeutisk mening, jag känner det. Kanske därför jag sätter mig vid tangenterna lite då och då, när det hopar sig lite extra inombords. Det rensar, sorterar tankar. Vissa tankar blir "färdigtänkta" om man kanske inte hann det tidigare. Nya tankar föds, ibland spännande, ibland onödiga. Det kan vara hög hastighet på motorvägen i mina tankar, då fungerar det bra som broms också att skriva. Jag berättade med viss tveksamhet och lite hemlighetsfullt att jag börjat skriva dagbok, en öppen dagbok, en blogg. Den ville hon gärna jag ska ta med till nästa möte. Mm, kanske det... Vi får se...vi får se...