Temat kärlek rullar på i berg- och dalbanan.
Kärleken till mina tre barn... hur stark kan den bli? Troligen lika oändligt stark som kärleken i sig är oändligt stor. Tre barn senare är det tryggt och skönt att veta, veta att kärleken är oändlig och känna sig trygg i det.

Jag har vänner jag känner stark kärlek för, jag älskar, inte vill vara utan, är rädd om. De finns också i tryggt förvar, jag vårdar dem ömt, i mig, på mitt sätt. De finns också i en slags egen berg- och dalbana men inte alls av samma slag som det som händer när man träffat någon i en möjlig kärleksreltion. Det är något helt annat.
Ofrivilligt, oväntat och totalt oplanerat (allt du kan sätta O- famför) hamnade jag i känslomässig karusell igen. Det är jobbigt, det har jag redan skrivit. Många stunder absolut underbart men minst lika jobbigt! All denna osäkerhet, tvivel, känsla av osäkerhet... Vuxen mogen kvinna, osäker. Vad är det den här stormen gör med mig egentligen? Vad är meningen? Vart ska det leda? Det är inte enklare för man är vuxen mogen kvinna, det borde det väl egentligen va? Många frågetecken!
Stannar jag upp kan jag påminna mig om tankarna jag för bara några månader sedan var så duktig på att hantera. "Låt dig ledas av tiden, bara stanna upp, avvakta och se vad som händer". Varför är det så svårt att ta till detta redskap nu? Varför är mitt inre just nu så ofta känsla av kaos? Varför är det svårare att bruka de tidigare fullt hanterbara verktygen nu?
Jag längtar tillbaka till det lugn, den styrka och stabilitet jag kände innan den här blixten slog ner. Måste jobba för att återfå känslan igen, även om "blixten" gärna får finnas kvar. För det vill jag!  En slags kontroll över att inte ha kontroll...
Berg- och dalbanan är så lagom kul. Jag har övervägt lägga på locket. Vissa stunder, vissa dagar orkar jag inte detta, har jag inte lust längre. Min dörr som denna någon kom och knackade på är öppen och redo att släppa fram passion! Men den som knackade på min dörr har sina skäl att bearbeta sina känslor, rädslor. I sin hastighet. Inte min. Jag vet inte om, hur jag når in, vågar inte försöka nå in. Måste jag nå in undrar jag också? Rädd att störa för mycket, rädd att riva, rädd att vara påträngande. Trött på rädsla. Prattanten säger jag ska vara mig själv. Jag bär hennes ord med mig. Att jag ska vara mig själv. Vara den jag är. Det är så rätt!. Så jag jobbar på det. Har talat om det för "någon", att jag bestämt mig för att vara mer jag. Känslan "Take me or leave me" föds! Ska det ändå gå åt pipsvängen så låt det göra det nu, snarast! Jag är ju bara jag.

Det är nog därför jag förbereder mig för att lägga på locket. Backa.

Det är då han oväntat men önskvärt åter tar ett steg fram. Min dörr slår upp igen! Hur enkelt som helst! Jag är ju så mottaglig! F- n!!

Jag är övertänkare, överanalyserande, övertolkande, överreagerande, över... det mesta. Starkskör.

Kärleken är underbar, smärtsam och komplicerad men förstås mest underbar! Märklig kombination av kontraster!

Ja, jag ska stanna upp. Jag ska avvakta och ser vart det här leder. Tror han är bättre på det än jag. Manligt- kvinnligt?

Under tiden slösar jag min oändiga kärlek på barnen, familjen och vännerna!

Jag älskar er, älskar livet,  älskar kanske till och med mig själv lite grand... fast jag upplever mig själv som komplicerad, men är inte de flesta av oss det?