Mm, sedan föregående inlägg början av mars råder samma situation. Mycket jag inte kan styra över kallar på uppmärksamhet. Inte hörsammat, inte kunnat stanna upp så som egentligen varit nödvändigt och visst kommer baksmäll när man inte var färdigläkt. En omgång rejäl förkylning till, om än elakare...som om för att sätta mig själv på plats! Ännu en helg fått gå i lunkens tecken. Har kanske vädret till hjälp för att ta det lugnt.

April... Njöt mitt kaffe filosoferandes i min receptsamling i solen, iklädd linne och bara ben i högläge. Plötsligt drar kylan in, molnen mörknar. Det drar ihop sig ganska fort och kläderna åker på, brickan med paprika och chiliplantor som fick följa med ut i solen åker snabbt in igen! Hagelskur vitlägger marken, följd av fler hagelskurar! Kofta och raggisar på, värmer te, tänder ljus. Känner för att sätta mig vid datorn med diverse frivilliga uppdrag jag skjutit på och gör så! Landar i stilla stund, skön musik, många stearinljus, fortfarande mörka moln utanför. Nöjd ändå. Tänk inte tanken på novemberkänsla för bara vetskapen om att det är april gör mig glad, oavestt väder!

Undrar om lite av en omedveten inre stress denna vår har med siffran jag fyller att göra, siffran jag vägrar ta i min mun? Funderar mycket, väl bekant för de som känner mig väl. Tror mig ha kommit på vad det är som stör mig med siffran jag fyller. Inte åldern i sig, kanske...eller är det samma sak? Kanske. Jag ser jag åldras. Jag känner jag åldras, känner både det som är positivt och mindre positivt. Jag känner mig överlag i god kondition, månar om att hålla mig i god kondition. Kunde kanske göra ännu mer men är nöjd, handlar om såväl fysisk som psykisk kondition. Det är ändå dock så att "toppen" är passerad. Det har jag motvilligt konstaterat. När stod jag på topp? Toppen av vadå? Har kanske nätt och jämt precis passerat toppen? Varje person har nog "sin topp", därför låter jag "min topp" förbli min, inom mig. Jag har konstaterat att åren mellan 20- 40 är för korta ur mång vinklar sett. Vart tog familjeåren vägen? Åren när barnen var små! Tack och lov finns det mycket foto med många fina minnen kring! Kärleken till dem fortsätter växa, i den ryms en stolthet och mycket, mycket värme...mina älskade ungar! Två av dem vuxna, men för alltid mina barn! Jag önskar ingen ny familj för att återuppleva eller göra om bättre, men jag skulle nog vilja leva familjeliv igen för det är så starkt, stort, rikt! Åren mellan 20 -40 kunnde få sträcka sig till 60 känner jag! Det finns ju mer jag inte är klar med! Skulle vilja utbilda mig mer...eller kanske komma på något helt annat att göra. Utbildning är roligt! Fast...faktum är, hela livet är en lång utbildning när jag tänker efter... eller?

Mm...det är nog just det som stör siffran jag närmar mig, känslan av att jag vill göra mer, hinna mer, orka mer, mer av mycket man gör i den livsperioden. Rädd att inte hinna. Jag sitter inte still och tittar på allt som händer omkring mig. Jag lever i allra högsta grad, somnar om jag sitter still och gör det jag har lust med- absolut för det mesta- och njuter!

Älskar mitt nyrenoverade kök (ja, man kan älska materiellt för här inbjuder till skön harmoisk tillvaro med de jag tycker mycket om), älskar min trädgård som står i förväntansfull knoppning, står för liv och kraft, älskar mina barn, familj, vänner, omger mig med kärlek... älskar livet!! Så för att närma mig dagen mitt i sommar med större mod och mindre ångest har jag i tankarna börjat planera för en dag som ska få bli en av många dagar värda att minnas. Tänker ta liten skara vänner och familj till hjälp, fylla dagen med med mycket kärlek, fint väder, god mat, musik. Jag kommer att höra till en av de som slutar räkna när jag är 49... Alla dagar kommer att få fortsätta vara 49 + ... för att det känns bättre att tänka så. För mig.