Jo, nog har det passerat oändligt med tankar...Tankar i olika sammanhang jag nog haft behov av att få ur mig... Det händer massvis runtom mig, runt dig, mina vänner,  barn, familj hela tiden... 

11:e juli skrev jag senast, trodde inte det var så länge sedan. Har burit och bär på mycket inombords. Kunde skrivit flera omgångar om men inte blivit av. Tror jag trampat runt längs många skogspromenader med ungefär samma vinning. Hösten som passerat har slagit rekord i att vara "busy".

En mentalt smärtsam upplevelse av att passera 50... Svårt att definiera exakt vad som varit och är smärtsamt. Funderar vidare på det ett tag till... Jag tycker inte om att ta siffran i min mun, inte heller i text. Nu gjorde jag det ändå. Jag gör det motvilligt men dock. Kanske en slags acceptans i att vänja mig, acceptera min ålder mätt i siffror. Det är ju en intressant tanke... På vilka fler sätt kan man mäta ålder, annat än i siffror? Kondition? Intellektuell skala, finns det? Tror inte det.... Upplevelsemässigt? Erfarenhetsmässigt? Nej, det finns nog ingen mall och jag kan hålla fast vid att jag stannar just räkneverket på 49+ och sedan bara är jag Jag. Fyller gärna år, många gånger om. Firar gärna, håller gärna fler fester...många gånger om. Det är ju fantastiskt roligt! Så, fokus på vad som är roligt! Fira allt som går att fira, stort och smått!!

 

Sedan 11:e juli har mormor lämnat jordelivet... Ännu en kvinnlig förebild. Hon var väl värd att äntligen få somna från ett liv hon sannolikt inte visste hon levde. Hennes hjärta slog stadigt kärleksfulla slag till hon blev 90 och några år. Hennes själ var nog sedan flera år vidare i ett bättre liv vill jag hoppas. Älskade lilla mormor... Största delen av familjen runt mormor samlades och även om avskedet naturligtvis var fyllt av sorg blev stunden efter ceremonin glädjefylld, det uttalades minnen, lästes ur hennes biografi, skratt, tårar, mycket känslor... Vi var många som inte träffats på flera år, det goda förde dagen med sig, att vi återfick kontakt. Vi som har min mormor Anna som gemensam nämnare. 

I september/ oktober gjorde jag en resa som präglar mig alltmer ju längre tiden går. Jag reste till Spanien på en resa för kropp och själ. Ett yogaretreat som också gav en resa i det inre. En resa som för alltid kommer att pågå, för den har blivit medvetengjord. Den inre resan blev stark, starkare än jag kunnat bereda mig på. Jag kommer resa igen, nyfiken på mer djup i mitt inre och beredd på att gräva. Tror jag. Har detta med ålder att göra tro?

Resten av hösten fram till dags dato har slingrat sig fram på delvis krokiga vägar. Krokiga vägar kan bli spännande krokiga vägar. Relationer till människor i min omgivning finns närmre eller glider bort en bit... De kommer och går beroende på omständigheter runt om oss. En del saker, händelser, personer blivit viktigare... Hur tar jag hand om mig? Hur påverkar det min omgivning? Hur tar jag hand om mina nära? Hur finns min omgivning för mig? Hur tar vi hand om varandra? Jag har det stundtals lite rörigt i mitt hus, en renovering som stannat upp, en hund som fäller och dra med sig en och annan pinne in... Vi prioriterar oftast att vara med varandra, eller att få vara med sig själv om det är det som behövs. Jag har sedan seperation för nio år sedan alltmer levt lustfyllt. Det känns viktigt. Det är det som ger mig kvalite´ i livet. Det vill jag mina barn ska känna, veta, ta efter. Gruskorn och dammtussar får vänta om vi behöver närhet, tröst, dela glädje eller vägledning. Att se, vara lyhörd, att finnas är prioritet nummer ett. 

Mm... resume´ av mig och mitt från 11:e juli till nu i krypterad form.

Det pågår saker och händelser, det pågår ett liv fyllt med känslor, rikt på tankar... Det här är mitt liv. Här. Just nu.

Jag.