Jag har så många tankar jag inte hinner sätta ord på, hinner få ur mig eller orkar ta tag i.

Känner mig trubbig i sinnet samtidigt. Stugan är såld. Borde väl känna lättnad? Pengar på kontot. Borde väl känna glädje? Känner ingenting.

Vill inget hellre än vara med Stefan! Vill vara med vanliga Stefan, vanliga vi. Hade kanske med bristande ork att göra men ville inte åka upp igår. Kände jag inte visste vad jag skulle där uppe att göra. Han pratar inte som tidigare, hushåller med ord och meningar pga smärta och ökad salivutsöndring när han pratar. Kan förstå (så gott jag kan) men det blir ganska enkelspårig kommunikation. Vi lagar inte mat, vi äter inte samma, vi dricker inte vin, knappt kaffe. Det blir ingen disk. Vi lägger oss tillsammans, håller varandras händer. Vi försöker somna tillsammans, tills hans attacker av hosta och klökning väcker honom och han måste akut hosta och spotta i hinken bredvid sängen. Han lägger sig efter två attacker i rummet bredvid, för han vill. Knapp närhet. Vad blir det? Känns naket och deprimerande. Smärtsamt att se honom, tycker så jäkla synd om honom! Men jag vill inte heller vara utan att vara med honom! Det är ju min Stefan! Så väl hemma är det svårt att vara hemma. Vad gör jag här? Meningslöst... deprimerande. Jag är i lågperiod nu. Har nog varit det ett tag förstås. Från overklighetskänslan från sjätte februari till fortfarande, och det är inte slut än. Behandlingen är klar men biverkningarna tuffa och pårverkar honom, oss, mig. Tänker på hur det skulle vara om det blir tvärtom, jag som blir sjuk. Hur vill jag ha det då? Hur skulle kan vara mot och med mig.

Tänker, tänker och tänker. Tänker så jag blir matt.

Körde hem idag för profylax i Mö imorgon. Orkar jag det egentligen? Ja, måste för det är klurigt att omboka. Egentligen orkar jag inte. Men bara köra ner och göra det.

Tror jag bär på inre press, kanske stress jag inte varit/ är helt medveten om. Hände märkligt fenomen härom dagen när jag var ute med Buster. Känsla av illamående, halsbränna, kräkkänsla och enorm matthet blev till oro, oro över att inte orka gå hem. Jag kom hem. Jag gick inte så långt som jag tänkt mig utan vände hem och tog snabbaste vägen.

Så nu ligger jag i min säng, lärdag natt och funderar på de kontraster livet innehar med 20 mils distans. Hur det kunde varit. Hm.

Ser så oerhört mycket fram mot att få tillbaka vanliga livet. Önskar inget hellre än att han ska bli helt frisk och förhoppningsfullt att han blir helt återställd.

Nu har jag ändå fått ur mig lite av tankar jag bär. Lättat på trycket. Kanske sover gott, bättre än i natt.