Oj! September 2017... länge sedan jag skrev. Behovet har flera gånger kallat, finns väl ständigt och jämt men det där met att sätta sig och få till tiden... Jag är inte bra på det. Tänker mycket när jag är ute på hundrundor, de fyller viktig funktion. Men det blir gärna att det snurrar i huvudet, snurrar något mindre efterhand som jag går, dämpas. Jag vet ju det är bra för mig att skriva, att få ur mig det som är för mycket inom mig. 

Just nu är jag sprängfull sedan...vet inte hur länge. Fick i november ett rejält skrämselskott av skatteverket med anledning av mitt lilla företag som tack och lov visade sig vara felbedömning enkelt beskrivet. Efter ca tre veckors tålamodsprövande väntan kunde orosklumpen i magen få försvinna. 

Parallellt med min oro och väntan på besked gick Stefan och väntade på besked på en knuta han hade i halsen. Undersökningar avlöste varandra, utan att de gav något. Man fann inget som tydde på något avvikande, ändå sökte man vidare och vidare och vidare... Planerat läkarbesök för att slutligen ge svar försenades, proverna var inte klara. Ny tid, nytt läkarbesök. 6:e februari gavs besked om att det är cancer. Jag förstår alla undersökningar men känner odefinierbar irritation över att man inte kommunicerat ärligare under tiden. Misstankar och fantasier växte av dubbelbudskapet och besannades tyvärr. 

Cancer. 

Den 6:e februari stod det sedan länge i kalendern "gratifikationsmiddag", fin middag och tillställning med anledning av att Stefan arbetat 25 år i Göteborg stad. 

Jag satt på bussen upp till Gbg när jag i telefon fick besked av Stefan om läkarbesökets innehåll. 

Känslan och beskedet missmatchade en glittrig och högtidlig middag där glädje och skratt stundade. Vi landade på Avalon med vars ett glas äkta champagne, pratade, gled fram och tillbaka mellan olika ämnen men kom förstås tillbaka till beskedet. 

Vi gick på middagen och fick en trevlig kväll, gjorde gott. Väl hemma satt vi och pratade länge. Främmande känsla i kroppen. Overklighetskänsla. Overklighetskänsla de luxe!! Vad betyder detta på riktigt? Sova en natt och morgondagen skulle ge lite fler svar. Vi skulle inte få sovmorgon och brunch som planerat. Vi skulle sitta på en "tumörkonferens" kl 9. 30 på Sahlgrenska sjukhuset Göteborg.

Ett läkarteam om 10- 15 pers sitter samlade för att samla ihop journaluppgifter, intervju av Stefan, tre läkare kommer fram och klämmer på hans hals. Han är lugn, känns tryggt säger han men ser lite chockad ut. Jag sitter på stol två meter från honom med markaber känsla av att vara förpassad tillbaka till 40- talet där den sjuke sitter utpekad framtill i salen och läkarna opersonligt och kallt sitter på sina stolar bakom sina dataskärmar och väntar på kafferast. Tumörkonferens. Tvi fan så opsykologiskt namn. Ta bort oss! Vi har hamnat fel!

Vi lotsas vidare av en sjuksköterska till laboratorie för ytterligare prover. Stefan har fått tid för läkarsamtal kl 13 då besked om planerad behandling ska ges. 

Jag har aldriv varit i liknande situation förut. Hur tänker man? Hur gör man? Jag kan inte ta in situationen. Låt mig vakna ut denna dumma fåniga dröm så jag, vi, kan fortsätta våra liv där vi var!

Jag har tågtid att passa. Jag har ett utvecklingssamtal med Tova att passa. Jag har ett jobb. Jag har ett liv. Stefans son kan och vill följa med honom på läkarsamtalet, det var bra.

Jag kunde ombokat utvecklingssamtalet. Jag kunde tagit senare tåg. Jag kunde... men... hur fungerar man nu? Vad händer? Ingenting är logiskt. Bara jävligt sjukt och totalt galet.

Behadingsplanen presenteras. Man vill börja på måndagen direkt. Stefan vill och får efter diskussion lov att åka på sin sedan länge planerade skidresa. Den är nödvändig för honom energimässigt, men väl hemma är det pang på behandling.

Sex veckor intensiv behandling med strålining och cellgifter. Efter någon vecka kommer biverkningarna i form av ffa trötthet, muntorrhet men också smärta i halsen pga stråliningen, problem att äta. Fast föda ersätts med näringsdrycker, får man svårt att svälja kan man få sond.

"Det här tar du dig genom" svarade läkaren när Stefan frågade om prognosen.

Bra. Tack. Önskar det är ett ärligt svar. Borde vara det. Vill känna tillit.

Nu är Stefan på välförtjänt skidresa. Han är uppmanad att dricka mycket öl, äta god gulaschsoppa, wienersnitzel och dricka ännu mer öl! Uppmanad att njuta, boosta skön upplevelse och minnen av goda smaker att luta sig mot när han senare blir trött och kanske svajar i mental hälsa. Men han är stark i sig själv. Han har en stark ingång både fysiskt och psykiskt, det är mycket bra. 

 

Här står vi nu. Jag står på hemmaplan, stundtals stark, stundtals förvirrad, ledsen och arg. Helgen förlöpt utan direkta planer. Det var planen. Det var bra.

Jag är förvirrad. Stor stor känsla av overklighet ligger som tungt moln ovanför mig. Jag känner sorg, jag är ledsen, jag är arg. Jag har i förskott bett omgivningrn om ursäkt för eventuella humörsvängningar, jag jobbar starkt på att hålla tårar borta, rösten balanserad. Ibland håller det ändå inte och brister. Det behöver ju brista, jag förstår det, bara så svårt att kontrollera. Varför jag nu måste det... 

orosmoln igår fick Var i stugan igår för att sortera och slänga, förberedelse för att sälja. Den enda planen för helgen sedan tidigare. Ett orosmoln igår fick mig att överreagera- såklart- och jag exploerade, tårar ville forsa ut, en del kom ut mig men du milde det råder högt tryck inom mig och jag vet inte när resten sipprar eller exploderar ut. Jag kände okontrollerbar ilska riktad mot Stefan, det gav lika svårkontrollerad känsla av frustration för jag vill inte vara arg på honom, jag vill inte vara arg alls!! 

 

Nära anhörig, jag? På Sahlgrenska tagen för att vara hans fru, jag förstår det. Fast vi lever i distansrelation med 20 mil oss emellan. Jag har under våra snart två år känt att de 20 milen bara är en markör på en karta. I hjärtat finns inget avstånd.

Nu känns de 20 milen irriterande i allra högsta grad. 

Jag bestämmer mig för att ta en dag i taget. Finns ingen vetskap om hur veckorna kommer bli, bara läkarens ord via Stefan om de biverkningarna av behandlingen man kan vara beredd på. I bästa fall behöver det inte bli så. Vi vet det då, sen. En dag i taget. 

Jag jobbar med tankarna som spinner i extrem höghastighet hur jag ska lösa att vara honom nära, när han vill, orkar. Nära för att finnas, ge stöd och energi, inte belasta, inte skapa sress. 

20 mil. Dygnet har 24 timmar. Hans liv är där, mitt här med hem, barn, hund, vänner, jobb. 

Vårt liv spänner både här och där. 

En dag i taget. Det går inte att förutse eller planera.

En dag i taget.