Det vände den är helgen, ganska tydligt...tror jag. Nej, tycker jag. Min älskade livspartner som för ganska exakt fyra veckor sedan fick cancerdiagnos. Vilka veckor det varit! Känslan av att vara överkörd lever kvar, manglad och öm, skör. Samtidigt anpassar "man" sig. Sakta. Känslan av overklighet börjar bytas ut mot just verklighet. 

Nära nog två veckor av behandlingen avverkad. Möjligen igår men ffa idag känns det som att behandlingen ger sig till känna efter en stark och bra ingång. Han är stark, min älskade livspartner. Idag har han vid ett par gånger påtalat metallsmak i munnen, mindre smak eller om det är metallsmaken som tar över. Jag minns metallsmak i munnen från mina graviditeter, speciellt i början. Gick inte riktigt att få bort och den var obekväm. Han tycks även tröttare och möjligen lite sluten. Han brukar inte vara sluten alls. Vi hade bra kväll igår med mycket prat, mycket prat och mycket prat. Vi är väl något av varandras terapeuter. Jag har det tufft på jobb just nu. Tecken på det jag varit med om i tidigare arbetssituation signalerar att det är för mycket just nu. Glömmer journalanteckningar, tappar tråden i samtal och flera morgnar varit trött så jag övervägt att stanna hemma. Samtidigt pågår livet med bla tankar och oro för älskades situation, vår situation. Förändringar som är att vänta, förändringar som nu börjar visa sig. Jag är trött. Trött och mitt huvud är överfullt av ostrukturerade tankar och oro. När jag blir enormt trött blir jag också mentalt trubbig. Frågan jag ställt mig och som jag igår ställde honom är om jag som är frisk får uttala att jag är så trött? Jag som är frisk, får jag uttala att jag inte orkar? Igår gick det att prata om det. Det hjälper att prata och det är skönt. Veckan som gått har han varit piggare än mig. Krock inuti mig!! Får jag som är frisk må dåligt? Vad är dåligt? Jag är ju frisk.

Frågan är om vi nu börjar glida åt vars ett håll? Jag menar inte från varandra utan mer hälsomässigt och mentalt i det som sker,  relaterat till de fysiska förändringarna som sker.  

Fram med mantrat igen om att " ta en dag i taget, ta det som det kommer". Jag försöker. Det är svårt. Det är väldigt rörigt inne i mig.

Lördag kväll. Strax midnatt och jag sitter ensam vaken i mörklagd lägenhet. Jag är hemma. Resten av huset sover, tom Buster. Jag var på väg att koja jag också men känt ett par dagar jag behöver lätta på trycket av tankar. Hör hans tunga andetag och lätta snarkningar från sovrummet. Jag slår mig ner i soffan och sätter på datorn för att skriva. Det värker i mig av hans tunga andetag. Han märkte inte när jag smög upp bredvid hans sida av sängen för att släcka hans lampa. Han är trött. Vi brukar somna tillsammans, ligga och prata en stund, vara nära och säga godnatt när vi ska sova. 

Att han känts något mer sluten idag gör lite ont. Han får vara lite sluten. Jag vet inte vad han tänker. Låter honom nog vara några dagar och avvaktar. Han har all rätt att samla sig, fundera och känna efter han också. Det är honom det i huvudsak handlar om.

Tar en dag i taget. Tar det som det kommer.