"Visst gör det ont när knopper brister! Varför skulle annars våren tveka?"

Nä, kanske inte helt rätt i sammanhanget, men ändå känns det typ så inom mig.

Känns som jag vill och behöver brista, falla ihop i gråt av sorg och smärta. 

Det kändes lite motigt att köra till Gbg och kärleken i helgen. Tungt. Tråkigt, tråkigt för jag längtar efter min gamla Stefan. Den Stefan som är just nu är inte min Stefan. 

Ego. Jag är ego. 

Det är skönt att ses, men en slags konstgjord andning i väntan på det vanliga. 

Inser hur stor plats matlagning tar i livet. Allt från att planera, handla, bereda maten, äta den och slicka faten efteråt! Stor social plats förutom doft, känsel, vad ögat ser och gommen smakar. Just nu är det långt ifrån som vanligt. Försöker minska ner matupplevelsen, fokus på vad vi kan göra tillsammans istället. Göra, vara ute, ligga och vila, prata, prata, lyssna, resonera. Bara vara. 

Det är så himla onaturligt. Detta är inte vi. 

Han har det tufft, svårt och tärande. Han är trött, kroppsligen men också alltmer stundtals mentalt. Trötthet, smärta, överproduktion av saliv och slem i svalg och munhåla. Måste hosta, harkla och spotta oräkneliga gånger varje timme. Stackars hjärta! 

Jag ömmar starkt för honom. Jag tycker så synd om honom. Hans hals, slemhinnor, kropp är trött. Imorse hade han en tuff seg start med klökningar, harklingar, hosta och spott.

Helt slut mitt hjärta. 

Jag vet inte vad han innerst inne känner för att jag kommer upp. Klart vill vi båda ses och vara nära. Men är jag en belastning för honom? Eller tillgång? Eller, vilket sannolikt är, varvat. Hur lyhörd jag än försöker vara hittar jag ingen trygghet i tanken och känner mig tjatig som frågar, trevar, är jag för på? Är han trygg i att göra det han behöver, orkar och vill?

Det var svårt att köra hem. Känner mig ledsen, ledsen för honom, för hur han har det.

Ledsen för att lämna honom med jävla cancern och tuffa biverknigarna, i hans stilla stora lägenhet, med toftigt kylskåp för det han kan äta är helst mos/ pure´, gröt och näringsdrycker. 

Jag älskar honom så! Jag har ont i hjärtat för honom. 

Jag har ont i själen och skulle vilja rasa samma, gråta forser av tårar, förlösa smärtan. Kunna hantera den bättre än jag gör.

Nu ska jag sova så jag fixar en ny arbetsvecka. Vi ses på lördag igen Stefan och jag.   

Om han vill och orkar. Jag vill och orkar. Klart jag vill och orkar.